När jag var tonåring trodde jag att jag förstod vad ironi var: att säga nå’t var bra fast man inte tyckte det. Det senare framgick möjligen av tonfallet eller ett efterföljande skratt. Men Schyffert (som jag har svårt för, kanske pga att jag tycker han är för självgod, trots att han medger att han aldrig låg bakom några roligheter i Killinggänget) menar i sin enmansshow – som jag sett på TV, och som citeras i ”leptosomdiskussionen” – att den ironiska generationen svarade: ”Jaaa eller nej”, och ingen visste vad man tyckte. Det hedrar Schyffert att han idag tagit avstånd från sin ironiska hållning. Men en av skribenterna i ”leptsomdiskussionen” tycker att ”det är det som är charmen”: att man inte vet vad någon tycker.

Kul, eller hur?

(Och nu ska ni svara: ”Jaaa, eller nej!”)